16:e Mars
GRATTIS SYSTER!
Körkort, vilken dag!
Förövrigt känner jag mig sjukt deppig, det är svårt att räcka till, att få alla pusselbitar på plats. Jag får helt enkelt inte ihop dem just nu i mitt liv. Hade helst av allt bara velat lägga mig under täcket tills det svåra är över och sedan vakna upp för att slippa allt det jobbiga. Men för att överleva måste jag kämpa, in i det sista. Alla tankar snurrar väldigt fort i mitt huvud just nu. Alltid står den ständiga frågan framför mig, gör jag rätt? Vad gör jag för fel? Varför blir det inte som man tänkt sig? Varför ska vissa dagar vara en kamp att ta sig igenom? Tog jag rätt beslut?, ja alla dessa frågor som inte har några svar, inte just i nuläget i alla fall. Det är bara jag som kan svara på det när jag hittat tillbaka till mig själv och min trygghet. Jag vill bara räcka till i alla lägen, vill att alla runtomkring mig ska må bra, jag vill att alla ska se mig som en kämpe, men nu har jag kommit till en punkt i mitt liv, där det känns som att man hoppar tillbaka till ruta ett. Att se alla människor runtomkring en må så bra gör mig glad, ända tills jag kliver in bakom stängda dörrar där ingen ser att min lycka försvinner ner som en slemhög och blir liggandes där på golvet i en stor klump. Jag kände bara att jag behövde skriva av mig här. Skönt att kunna säga det till någon, men ändå till ingen. och nej, detta har ingenting med er att göra, ingen utav er som läser det här är inblandad. Det är bara jag, mig själv och jag.
Körkort, vilken dag!
Förövrigt känner jag mig sjukt deppig, det är svårt att räcka till, att få alla pusselbitar på plats. Jag får helt enkelt inte ihop dem just nu i mitt liv. Hade helst av allt bara velat lägga mig under täcket tills det svåra är över och sedan vakna upp för att slippa allt det jobbiga. Men för att överleva måste jag kämpa, in i det sista. Alla tankar snurrar väldigt fort i mitt huvud just nu. Alltid står den ständiga frågan framför mig, gör jag rätt? Vad gör jag för fel? Varför blir det inte som man tänkt sig? Varför ska vissa dagar vara en kamp att ta sig igenom? Tog jag rätt beslut?, ja alla dessa frågor som inte har några svar, inte just i nuläget i alla fall. Det är bara jag som kan svara på det när jag hittat tillbaka till mig själv och min trygghet. Jag vill bara räcka till i alla lägen, vill att alla runtomkring mig ska må bra, jag vill att alla ska se mig som en kämpe, men nu har jag kommit till en punkt i mitt liv, där det känns som att man hoppar tillbaka till ruta ett. Att se alla människor runtomkring en må så bra gör mig glad, ända tills jag kliver in bakom stängda dörrar där ingen ser att min lycka försvinner ner som en slemhög och blir liggandes där på golvet i en stor klump. Jag kände bara att jag behövde skriva av mig här. Skönt att kunna säga det till någon, men ändå till ingen. och nej, detta har ingenting med er att göra, ingen utav er som läser det här är inblandad. Det är bara jag, mig själv och jag.
Kommentarer
Trackback
