Tog mig ut på en löptur igår. 5,2 km blev det i mörker, reflexväst och mössa. Kände dock en otrolig känsla där ute, aldrig varit med om något så fridfullt. Jag vet inte varför men är nog världens mest mörkrädda människa, därför gjorde det mig otroligt stolt att ta mig ut igår, själv i mörkret. Den där känslan som fanns där var stor, dels var det rädslan för mörkret som fortfarande fanns där, men också känslan för modet att ta mig ut, känslan att få andas in den otroligt sköna höstluften långt ner i mina lungor, låta musiken dunka hårdare än hjärtslaget i mina öron och försvinna in i alla tankar som snurrar i huvudet just nu. Förvirrande, hoppfullt, lovande, skrämmande, spännande, intensivt, känslosamt och alldeles underbart.

 

Nog om det, idag är det fredag. Fredag eftermiddag, helg. Kan inte bli bättre, eller? Blir en lugn kväll, kanske en tur till simhallen, lite innebandy, eller någonting annat som absolut inte kräver någon energi, för den finns inte där just nu.